Artros är en kroniskt fortskridande, degenerativ ledförändring.
Hos en gammal hund kan artros vara en del av det normala åldrandet. Hos yngre hundar kan den uppstå som svar på en felaktig belastning av leden, om leden inte är normalt utvecklad eller vid andra förändringar som ger onormalt slitage på ledbrosket. I en led med artros finns ofta en mer eller mindre kraftig pålagring av ben/brosk längs ledbroskens kanter. Även ledytans form och ytbrosk kan förändras. På röntgenbilder är pålagringar i form av "nabbar" längs ledytornas kanter ett av tecknen på artros. En led omges av ett hölje, ledkapseln, som bildar smörjmedel i leden. Ledkapseln är ofta kroniskt förtjockad vid artros.

Symtomen på artros varierar kraftigt. Vid höft- och armbågsröntgen av unga hundar kan man ibland påvisa artros hos individer som inte visar minsta yttre tecken på ledproblem. En del hundar med artros kan leva ett obesvärat liv under många år och behöver inte bli stela eller halta förrän de är gamla och fått kraftiga pålagringar.

För att minska problemen av artros och eventuellt något fördröja dess utveckling bör man motionera hunden förnuftigt och ta hänsyn till problemet. Hunden mår bättre av många korta promenader än en mycket lång. Den bör få lika mycket motion alla dagar i veckan och samma rutiner hela året om. Promenader kan tas på valfritt underlag men för hårdare motion rekommenderas lagom mjukt underlag. Man bör undvika att cykelmotionera hunden, klövja den eller låta den dra pulka. Simning är utmärkt träning då hunden övar sina muskler utan att belasta lederna. En hund med artros bör hållas mycket slank.

I den mån artros leder till hälta är detta mest påtagligt efter att man först ansträngt hunden och sen låtit den ligga still och vila i flera timmar. När hunden därefter reser sig brukar hältan vara lätt att upptäcka.

Armbågsartros kan drabba helt unga djur och ses särskilt i vissa raser. Denna onormalt tidiga artros kan orsakas av ett flertal olika tillväxtrubbningar som har det gemensamt att de ger en felaktig utveckling av den ena eller båda de ledytor i armbågsleden som kommer från underarmen.

Tre olika varianter av osteokondros kan orsaka artros i armbågsleden (se osteokondros). Alternativt kan samspelet mellan de båda underarmsbenens längdtillväxt vara stört. Därvid uppstår en dragkraft mellan de långa rörbenen som sekundärt påverkar leden med spänning och oregelbundenhet som följd.

Vid en mer omfattande röntgenundersökning än den som rutinmässigt görs för SKK:s centrala registrering (se nedan) kan man i tidigt stadium fastställa mer exakt vad som är orsaken till armbågsartros hos den enskilda hunden. I senare stadier kan det vara omöjligt att skilja de olika formerna åt.

För vissa raser är röntgen av avelsdjurens armbågar ett krav. Bilderna avläses vid SKK:s veterinäravdelning och eventuella förändringar graderas. Armbågsartros drabbar bland andra retrieverraserna, newfoundlandshund, rottweiler, schäfer och sennenraserna. Armbågsartros visar, enligt flera beräkningar, ganska hög heritabilitet. Av det skälet bör hundar som har armbågsartrosartros, så långt det över huvud taget är möjligt, uteslutas ur avel.

Knäartros kan förekomma hos hundar av alla raser men en speciellt tidig och snabbt fortskridande form förekommer inom boxerrasen. Preliminära uppgifter tyder på hög heritabilitet. Orsaken är okänd.
Ett knä med artros blir svullet och stelt och skadas lättare än ett friskt vid felsteg. Det drabbas därför lättare än ett friskt knä av meniskskada eller korsbandsbristning.

(Info hämtad från skk.se)